He's back, the man behind the mask

... and he's out of control!

Äntligen är Rasmus frisk! Frisktecken; han äter som en häst, han är jätteglad och han är sprallig som en påtänd iller.

Vilken pärs den senaste veckan har varit. Jag ska försöka beskriva sjukhuseländet utan att ömka för mycket.

Eftersom Jonna hade närmare 40 graders feber och låg däckad så åkte jag och Rasmus in till akuten på Sachsska barnsjukhus (jo det stavas så) själva i söndags. Vi var där kl 14 och tog en kölapp. Eftersom det var beräknad väntetid på 2,5 h så åkte vi hem igen för att hämta lite kläder mm till Rasmus. Vi var tillbaks en timma senare och väntandet började. Rasmus var matt och klängde sig fast runt min hals hela tiden. För att hålla honom nöjd gick vi fram och tillbaks i en korridor vid väntsalen och tittade på tavlor, lampor och allt annat "spännande". Som tur var fanns det ju andra barn att titta på också. Särskilt en kille som sprang omkring som en vilde, kanade på rumpan och snurrade runt på alla fyra. Rasmus kunde inte slita ögonen ifrån honom. För första gången på flera dagar ville han ner på golvet och när jag ställde ner honom började han försiktigt följa efter den vilda killen. Vi gick fram och tillbaks och stannade och tittade när den vila pojken gjorde sina små konster. Rasmus var hänförd. Till slut fick den vilda pojkens mamma nog av allt springande så den vilda pojken fick sitta hos sin mamma. Rasmus såg sin chans och närmade sig på vingliga ben. En och en halv meter ifrån den vilda pojken stod vi och beundrade den nya idolen som kunde göra allt det som en liten kille vill göra. Den vilda pojkens mamma och jag pratade lite medan Rasmus stirrade. Pojken hade förstoppning men hade annars vid gott mod om massor av energi (jo tack!). Han var 2,5 år och mamman tyckte nog att han var lite för energisk. Medans vi står där och pratar, jag sitter på knä och håller Rasmus i händerna så han kan stå upp, så ser jag att den vilda pojken börjar snegla tillbaks på Rasmus. Han har märkt att han är iaktagen och undrar nog vem beundraren är. Helt plötsligt kryper han snannt fram till Rasmus, har huvudet i samma höjd som Rasmus och klappar honom på huvudet. Sen klappar honom några gånger på ena kinden och sen rusar han iväg igen. Jag är inte säker, men jag tror att det kan ha varit ett av Rasmus största stunder so far. Gulligt så det räckte och blev över var det i alla fall.

Vi fick träffa läkaren runt kl 18 och han bestämde att Rasmus skulle läggas in över natten med dropp eftersom han hade förlorat över 5 % i vikt. Vi fick sedan vänta till kl 20 innan det var dags att sätta in "infarter" på tre ställen, i en hand och i båda armvecken. Två sköterskor tog hand om jobbet som visade sig vara svårare än någon av oss hade trott. De höll på och letade efter ett blodkärl, stack i Rasmus armar och hand i över 45 minuter. Jag intog någon slags Buddha-inkarnation för att inte stressa upp Rasmus men jag märkte hur stressade sköterskorna var. Rasmus gnällde till ibland och blev riktigt arg/förtvivlad några gånger men under nästan hela en här jobbiga proceduren höll han sig lugn och samlad. Sköterskorna överöste honom med beröm och jag märkte att de tyckte att det var jättejobbigt att det krånglade så mycket. Själv var jag helt fokuserad på att vara lugn och försöka vara ett stöd åt Rasmus. Jag tror att det var tur för annars hade jag nog exploderat efter halva tiden. När de äntligen var klara tog jag Rasmus i min famn och kramade honom så hårt jag vågade. Glada järven, vår tappra lilla krigare.

Runt kl 22 fick vi ett rum där vi skulle sova över och då visade det sig att ingen av infarterna fungerade. Bara att göra om... Den här gången utan bedövning eftersom det finns risk att kärlen krymper av bedövningen. Det gick på fem minuter och Rasmus skrek bara till när nålen stacks in så det kom blod.

När vi sedan la oss för att sova så kom nästa problem. Droppmaskinen (ja, ja den har säkert något fint och svårt namn) larmade och stoppade så fort Rasmus vinklade handleden det minsta. En sköterska spjälade då handen och linade den så att hans högra hand så helt groteskt stor ut. Lindan började nedanför handleden och fortsatte 10-15 cm utanför handen. varje gång Rasmus flyttade handen så hördes ett duns i sängen. Men det funkade i alla fall och det såg jäkligt sött ut.

Natten avlöpte bra och vi kom iväg från sjukhuset någon gång runt kl 13 på måndagen. Efter det vände det snabbt och nu är vår lilla krabat som sagt frisk och glad och sjukhusvistelsen ett minne blott. En dag kvar på jobbet och sedan ska jag och Glada järven vara hemma tillsammans i sju månader. Life is good!

/Stora Järven