Jobbiga ungar och hårfluff

Igår kom Jonas och Rasmus hem vilket jag verkligen hade sett fram emot. Det blev dock inte riktigt den romantiska återförening jag hade sett framför mig. Rasmus var jättegrinig och vägrade hälsa/titta på mig och sa bara "vill inte" "vill inte" och krävde att Jonas skulle bära på honom hela tiden. Så jäkla trist, då kände jag nej nej nej ska det börja nu igen, vi grejar inte det här. Det tär verkligen på oss alla. Men sen lyckades vi bryta hans dåliga humör och det blev bra igen, då är han ju så himla mysig och allt är förlåtet av ett mesigt mammahjärta.

Sen imorse var det dags igen, samma sak, "vill inte" "vill inte", men denna gång mot Jonas och nu dög bara jag. Men vi hade redan bestämt att inte acceptera mer av hans gnäll och efter lite hårt mot hårt gav han upp och blev på ett strålande humör resten av dagen. Suck, han testar oss verkligen. Idag när vi lekte vid fontänen i Sjöstaden var det två andra familjer där. Hörde den ena mamman säga "nej nu är jag trött på erat gnäll, ni måste sluta gnälla så här", och den andra mamman skrek på sin 3-4-åring att "nu får du skärpa dig, jag måste faktiskt passa lillebror och kan inte hålla på att bära dig hela tiden, du får gå själv!". Det borde kanske ha känts som tröst att veta att man inte är ensam, men det enda jag kunde tänka var "fan vad ungar är jobbiga". Antar att det är lite sömnbrist involverat i den slutsatsen...

Igår tvättade jag Linas hår för första gången och det blev helt fluffigt och fint. Hon ser ut som värsta punkarbruden!